Gjort av Marcus Kristensson och Patrik Kerttu dec 1996 Nösnäs. 

RWANDA 

Historia och utlösande faktorer:
De ursprungliga invånarna i Rwanda var Twa, därefter kom Hutuerna (troligen från kongofloden).
På 1400-talet hade Hutuerna bosatt sig när Tutsierna kom ner från riftdalen i norr och bosatte sig med Hutuerna.

Från 1500-talet växte ett centralicerat Tutsikungadöme som fram på 1800-talet hade fått kontroll över nästan hela Rwanda. Tutsierna befäste sin makt med en religiös tankevärld där de gav sig själva en närmast gudomlig ställning. 

Den första eropen att besöka landet var Jhon Hanning Spoke 1858, därefter kom tyska utforskare kring 1880-talet. Med tyskarna kom också katolisismen och dess missioner.

Vid berlinkonferensen 1884-85, då Afrika delades mellan europeiska länder gavs Tyskland rätt att kolonisera Rwanda och Burundi. Tyskland styrde indirekt genom de inhemska härskarna som fick utvidgade befogenheter, vilket förstärkte ojämnlikheterna mellan Tutsier och Hutuer.
Efter första världskriget 1916 tog belgien över makten.

Det var vid den här tiden som de stora klyftorna mellan Tutsier och Hutuer växte fram. Både tyskar och belgier gynnade nämligen Tutsierna, t.ex. gav de dem monopol på utbildnig. På utseendet är det nästan omöjligt att skilja tutsier från hutuer, därför införde belgarna ID-kort där den etniska tillhörigheten var ansiven. När man för den här indelningen skulle indela folket kallade man alla personer som ägde mer än 10 kor för tutsier.

På 1950-talet började missnöjda hutuer kräva mer inflytande. Då kung Mutara III dog 1959 försöket tutsieliten utnyttja tillfället att undanröja de hutuer som försökte ställa sig upp mot regimen. Detta ledde till ett blodigt uppror bland hutuerna som drev den nye kungen i landsflykt. I upproret dödades ca 20 000 tutsier och kanske 100 000 flydde utomlands främst till Burundi där landet blev styrt av en tutsimilitär. I Rwanda tog nu hutuerna över makten och bröt tutsiernas långa välde.

1962 blev Rwanda självständigt och Kayibanda valdes till president.
När landsflyktiga tutsier 1963 gjorde attacker in i Rwanda för att återta makten utbröt en ny våg av massakrer mot tutsier. Vid de här massakrerna dödades minst 10 000 tutsier och tiotusentals drevs på flykt. Nästan alla tutsier med politiskt inflytande i Rwanda dödades.

1973 tog Juvénal Habyarimana makten i Rwanda genom en kupp och bildade då partiet MRND. Habyarimana tillsatte nu en militärregering, men 1978 införde han en ny författning som tog bort den hårda militärregimen och Rwanda blev en militärkontrolerad civil enpartistat. Detta ledde till att Rwanda fick en tid av relativt stabilitet och ekonomisk tillväxt ända fram till slutet av 1980-talet. Trots detta fortsatte den etniska frågan att utnyttjas politiskt. Denna gången var det tutsierna som inte fick tillträde till högre utbildning och statliga tjänster.

1990 till nutid:
I slutet av 1980-talet utbröt ett inbördeskrig i Ugande där de "ugandiska" tutsierna stod som segrare. Stärkta av deras seger bildade tutsierna nu Rwandas patriotiska front FPR. Även hutuer som ogillade den Rwandiska regimen anslöt sig.

1990 invaderade FPR Rwanda med ungefär 10 000 man. Nu blev det ett stort tryck på regimen i Rwanda, men med utländskt stöd lyckades Rwandas armé stoppa FPR några mil utanför Kigali. I striderna hade franska och belgiska soldater skickats till Rwanda för att skydda civila, men stod öppet på regimens sida.
Striderna fortsatte trots detta och under hårt tryck var Habyarimana`s regim 1991 tvungna att införa flerparti regering.

1993 togs förhandlingarna upp igen och samma år undertecknades ett fredsavtal, men även nu dröjde det med regeringsbildandet p.g.a. av att nya oroligheter utbröt. Hutuextemisterna blev nu väldigt aggressiva och uppmanade till mord på dem som ville genomföra det tänkta valet.
Miliser runt om i landet rekryterade unga arbetslösa män och presidentgardet rustades upp. Dödslistor sammanställdes över tutsier och hutuer som stödde fredsprocessen.

I oktober 1993 sände FNs säkerhetsrån en styrka som de kallade UNAMIR till Rwanda. I december samma år stationerades 600 FPR-soldater i Kigali och i januari 1994 tillträde Habyarimana som president för en övergångsperiod, men även denna gång försenades regeringsbildandet. Nu krävde FN att fredsavtalet skulle vara undertecknat inom sex veckor. På ett toppmöte i Tanzania tvingades Habyarimana lova att en regering skulle tillsättas.

När president Habyarimana den 6 april 1994 skulle återvända till Kigali från Tanzania sköts hans plan ned och samtliga ombordvarande omkom. Förutom Habyarimana så var också Burundis president med.
Nu inledde presidentgardet, milisstyrkor och hutuextrimister en jakt på alla tutsier och hutuer som stödde fredsavtalet. FNs generalsekreterare Boutros Boutros-Ghali anklagade den hutudominerade rwandiska armen för folkmord mot tutsifolket. 
FPR började att bygga upp en egen arme och den franska regeringen sände 2500 trupper till Rwanda i juni men deras försök att mäkla fred misslyckades. Nu bröt ett inbördeskrig ut och innan FPR började kontrollera kriget blev ca 500 000 tutsier massakrerade.
I mitten av juli 1994 intog RPF huvudstaden Kigali och drev den rwandiska armen till Zaire, dit den följdes av 1,2 millioner civila hutuer.
Den 18 juli utropade FPR sin nya regering.

I Zaire växte nu enorma flyktingläger upp runt staden Goma, vilka finns än idag. Dessa bekostas av västländerna och kostar ca. 300 miljoner amerikanska dollar per år. FN vill att flyktingarna ska återvända till Rwanda, vilket de nu börjar att göra p.g.a. konflikten i Zaire.

Hutuflyktingar från Rwanda bor i väldiga flyktingläger och med dem resterna av den gamla rwandiska armen som förvandlats till en gerillastyrka som anfaller över gränsen mot den nya regeringens soldater. Soldaterna har fått indirekt hjälp av Zaires arme som inte ens försökt att få bort dem.
Det folkmord som rasade i Rwanda 1994 hotar nu att göra samma sak i Burundi och kanske Zaire.
För ögonblicket är det Burundi som står inför det största hotet. Sedan 1993, när landets första president- en hutu - mördades, har politikerna gjort fruktlösa försök att enas medan den tutsidominerade armen har krigat mot hutumiliser.
Landet har vid det här laget blivit etniskt rensat: tutsi har drivit bort hutu från städerna och hutu har drivit bort tutsi från landsbygden. För tillfället är det tutsi som regerar.
Tutsi är den folkgrupp som haft övertaget i både Rwanda och Burundi mestadelen av de senaste hundra åren trots att de är en folkgrupp i minoritet. I Rwanda cirka 15% tutsier och 85% hutuer.

Framtidsutsikter:

Framtiden i Rwanda är väldigt oviss eftersom det nu pågår konflikter i hela regionen runt Rwanda. Konflikten mellan Hutuer och Tutsier har pågått ända sedan européernas kolonisation. Innan levde folkgrupperna i samspel med varandra.
Vi tror att om stridigheterna har pågått så här länge kan de lika gärna hålla på lika länge till, eftersom båda parterna vill att den andra i princip ska bli utrotad.
En lösning som vi tror kan vara att man delar upp landet.